Gayskjart

Hej gott folk!

Så här ligger jag i sängen. I matkoma. Jag smällde just i mig alldeles för mycket tomatsoppa. Tillbehöret var däremot godare. Stekta tortillas med ost i mellan och pesto. Så grymt gott men fan asså, mår så jäkla dåligt nu!

Jag känner mig som Bella när hon är gravid med Renesme och precis ska föda. Alltså som att jag har en halvvampyrunge i magen som försöker trycka sig ut. Precis så känns det. Minus de knäckta revbenen.

Var de värt att äta de? Hell yeah!

Längtar mer till nästa Twilight-film än till Thailand. Något i min världsbild är otroligt fel. Men huvudsaken är att jag vet om det.

Mat är en konstig grej vi är beroende av. En hel vetenskap ligger bakom just mat. Vad är bra mat? Vad är dålig mat? Är dålig mat dålig för alla eller kan det vara bra för vissa?

Idag åt jag spett på oxfilé med ris och det är väl kanske inte klassisk dålig mat. Inte heller hör jag någon predika för att det är nyttigt. Så hur vet man? Vem ska man lyssna på?

Så nu när vi ändå är på ämnet så ska jag meddela att jag är på väg till affären för att köpa choklad. Om det är nyttigt eller onyttigt är vid denna stund oviktigt. Tjock kanske man blir men vad bra man mår i sinnet.

Klart slut.

Idag på jobbet så stod två kunder och bråkade om vem som väntat på hjälp längst. De var ingen diskret konflikt där man lugnt och sansat försökte komma överens. Mer likt sånna där utbrott man hade som liten i matkön när det var pannkakor i skolan och någon försökte trängas. Själv stod man som förstenad framför dem och tänkte "shit... Är det mitt ansvar att fixa det här? En shot beska droppar vore inte fel nu".

Det löste sig tillslut då jag fick hjälpa de båda samtidigt, kunde pusta ut efter att ha hållt andan för länge. Men som jag skrev i ett tidigare inlägg så var detta bara en ytterligare beskräftelse att min teori stämmer. Man växer aldrig upp.

Vad är det egentligen man lever för? Jag tror alla svarar olika på den fråga. Och det råkar vara så att jag säkerligen tänkt på det här dilemmat i minst sju år eller så. Ändå så har jag inte kommit fram till ett svar men jag börjar tro att det här är en fråga som inte ska besvaras då den är väldigt individuell.

Vissa kanske säger som mig, att man lever för kärlek. Och det kan ju va kärlek för en partner, för familj, för sin vovve, you name it. Andra kanske säger att de lever för att bara va lyckliga, att de lever för att ha kul. Men att säga att kärlek är de man lever för låter ju som en fet klyscha som bara jäser när man ska få fram orden, lite som att dra naglarna mot en svart tavla, lite som att se en twilight film (vilken som helst i sagan).

Men jag tänker vara den klyschigaste av alla och säga det i alla fall. För utan kärlek så vore mitt liv inget liv alls faktisk.

Jag lever för kärlek.

Yes. It's a Louis, and I love him very much!